Jag vet inte om jag anser mig själv vara frälst, men jag letade efter den mest kompetenta allroundhunden som gick att finna med största fokus vid ett stabilt psyke. Det gjorde att jag ganska snart insåg att jag behövde testa på det här med schäferlivet - och här är jag nu, drygt ett år senare. 

Jag fick en bättre mentalitet än vad jag kunnat drömma om och jag fick också med de svagheter som jag hade räknat med på förhand. Min hund är så miljö- och socialt stark att jag aldrig någonsin sett något liknande, som åtta veckor klättrade hon på byggnadsställningar fyra meter upp i luften och som sju månaders visade hon sådan stabilitet och trygghet att polisen hört av sig sedan dess för att försöka få henne till tjänst. 

Jag är vansinnigt nöjd, men vet ändå inte om jag är frälst? Jag gillar min hund, men inte alla schäfrar och verkligen inte alla vallhundar.

#1 Förstår dig precis! Vad kul att du fick vad du sökte! :)

Jag är frälst i min vallhundsras men är inte så mycket en del av de andra. Jag har en Bouvier des Flandres och jag gled in på rasen då sambon vuxit upp med rasen och ville ha en egen. Jag ville ha en hund som man kan jobba en del med men som inte är stressig utan lugn och stabil. Viktigt för mig var att det skulle vara en bra hund mentalt och detta gjorde att vi tittade på uppfödare länge innan vi valde vem vi skulle ha valp hos då Bouvieren har rykte om sig att vara opålitlig tyvärr.

Nu 2 år senare så är jag så nöjd med mitt val. Hero har fått mig att få upp ögonen för bruksträning och spår och han är en så lugn och snäll kille som är helt fantastisk mentalt och är precis så stabil som jag önskade mig.

Kommer bli fler Bouvierer det är ett som är säkert :)

Jag är uppväxt med de, är väl därför antar jag. Aldrig haft annat än Collie ("vanlig" och BC)

Jag har tre BC och mina föräldrar har också tre BC, så vi är nog ganska frälsta i vår familj. ;-)

Har haft många bc på kurs och verkligen gillat dem och jag tror att jag har vallhund i min äldsta hund (blandras och jag vet ej vad det är för raser i henne). Planen när jag skulle skaffa en hund till var en sheltie från min kompis tik men hon gick tom. Jag var så inställd på valp och googlade runt lite och upptäckte att en bc hane (som jag tittat på MÅNGA ggr och tycker att han verkar helt underbar) precis blivit pappa. Valparna var dock redan 8 veckor men jag chansade och hörde av mig till uppfödaren ändå och det visade sig att en av valparna precis blivit avbokad så jag åkte ner och för att kika och fick med mig valpen hem 😃

Underbar hund och jag ångrar mig inte en sekund även om själva köpet kanske inte var det mest planerade. Och ja jag kommer skaffa fler bc i framtiden :D

Jadu, dom har alltid fascinerat mig. Är uppväxt med en granne som polis, som skaffade en malle. Var ju måttligt fascinerad ;) Sedan flyttade min granne och min nya granne hade en schäfer/gronendael som jag ville börja köra spår och sök med. Tränade omedvetet upplet med en pinne vilken hon tyckte var skitkul. Nu är hon dock lite äldre men jag ska fråga om jag inte får börja träna sök och spår med henne, hon hade verkligen potential för det. Sedan på MyDog blev jag lite frälst när jag som uppvisningen av hundakademins aussies, och sen har det bara fortsatt. Aussien är "min" ras och kommer säkert ha aussies så länge jag lever.

Jag hade en Schäfer som tonåring och det var världens underbaraste och snällaste hund. Totalt orädd och väldigt lugn. Schäfer känns som "min" ras och jag skulle jättegärna ha en till. Dock tycker sambon att det är för stora hundar, så denna gången blev det en Sheltie. Jag bodde bredvid en Sheltiekennel när jag var yngre och älskade allt med rasen, så jag har alltid önskat mig en och nu slog äntligen min önskan in! =)

Har i princip levt bara med hundar från gruppen 1, två border collie tikar (+några valpkullar) ena border collien fanns i mitt liv från den dag jag föddes tills jag var ungefär 11 år och den andra border collien som man kan säga var min levde med mig från det att jag var 1 till 15 år. Vi har även haft en schäfer hane som levde fram tills jag var runt 4-5 år.

Jag kan bara säga att jag älskar dessa hundar. Så fort jag ser en border collie eller schäfer så tittar jag på dem en extra gång. Jag skulle nog inte kunna äga en schäfer då jag tror att det inte är en ras som passar mig men en border collie skulle jag nog kunna äga igen om jag har tid till en sån pass krävande ras.

När jag förra året skulle skaffa egen hund velade jag mellan många raser som inte var från grupp ett men till slut blev det ändå en ras från grupp 1 som jag länge gillat nämligen sheltien.

Har alltid älskat bordercollie och stod som liten redan vid granngården och tittade när de vallade nötdjur och jag har nog alltid nånstans inom mig vetat att jag kommer skaffa bordercollie en dag. 

Det är egentligen ingen annan ras ur grupp 1 som intresserar mig, jag ser bc som den utpräglade vallhunden och som har allt som jag söker i en hund, vallet, will to please, och mångsidig och just av de jag träffat har de levt upp till det jag söker. 

Har ingen bordercollie nu men har en annan hund dock från andra rasgrupper men en dag ska jag äga en elr t.o.m flera bordercollies, det är jag helt säker på :)

Nu har ju inte jag "vallhundar 'a la vallhundar" om ni förstår vad jag menar - alltså ingen übervallhundsras såsom BC mfl.

Men för mig var historian sådan att jag egentligen är mer molossmänniska i grund och botten och hade senast 4 shar-pei under en hel del år och tog även en kull valpar. Dock tröttnade jag till slut på hälsoläget och tröttnade även på detta med att acceptera vissa problem i rasen, som jag inte tycker är okej. Detta gjorde att jag under sista året av min sista shar-peis liv bestämde mig för att när hon går bort så skulle jag byta ras…..men till vad ???

Jag funderade och funderade och funderade och stolpade till slut i desperation upp vad jag sökte. Även om jag gillar stora hundar, så har jag ingen egen bil vilket gör att mindre hundar är lättare på hjälp att transportera om det behövs. Först och främst ville jag ha en frisk och långlivad ras - det var prio 1. Jag vill även ha korthår, men ingen fryslort och det kan vara knivigt i hundletande 🤔 En robust och tålig hund. Jag ville även ha mindre självständighet, mer förighet och mer samarbetsvilja - och gärna föremålsintresse. Till slut blev det två raser kvar och det var västgötaspets och lancashire heeler och jag sa nej - korta ben är gräsligt fult… 😃

Dock träffade jag en uppfödare på utställning och blev handlöst försälskad i en heelerhane och blev fast, så skulle jag ha en lansachire heeler så skulle det vara en avkomma till honom ❤️

Några år senare hade jag haft en superjobbigt år med flera dödsfall i familjen, samt att min shar-pei tik varit mycket sjuk till och från. Då lyfte jag luren och ringde denna uppfödare och sa att nu vill jag ställa mig på kö. Jag vill ha en tik, gärna en brun och efter den hanen jag försälskat mig i. Trodde det skulle ta flera år, men efter bara 1,5 månad fick jag erbjudandet att köpa den bruna tikvalp hon tänkt behålla. Valpen var visserligen inte efter den hanen, men nästan - det var nämligen en helsyster-dotter som var mamma.

Så kom Mini till mig. Min lugna shar-pei levde ett halvår till, men livades upp av att få en galen illersnabb liten minihund i huset. Min äldre tik gick bort senare under året och så  föddes en kull med svarta heeler hos Minis uppfödare av lite andra linjer och där valde jag ännu en tik och sedan fanns två galna illersnabba busfrön i mitt hus och livet blev sig aldrig mer likt igen 😃

Mina hjärtan, som ibland får mig att slita mitt hår och som många gånger får mig undra hur i helsicke jag kunde välja att ha två hundar med bara 11 månader mellan - men som samtidigt ger mig otroligt många skratt, mycket kärlek och lär mig massor. Vägen är inte spikrak och enkel och framförallt inte lugn och sansad, men ack så roligt 🙂

Min första tid med Mini - det kändes som jag fått hem en råtta pga storleken😃 Puma var dock den snällaste hund jag haft och fostrade Mini snällt och vänligt under den tid hon hade kvar ❤️

#11 ❤️

Som en iller var nog bra beskrivning. :) Jag var inte intresserad av heeler förrän jag blev kär i din mini. ;)

#12 - Mini är rackars söt om än lite väl liten för min smak, men hon är självklart min pärla ändå ❤️ Det hon inte har i storlek, vägen hon upp med sitt temperament. Det är en dam med skinn på näsan när det behövs, men ack en så glad pussgurka 🙂

#13 Är lite extra svag för "chokladpralinhundar" :)

#14 - så även jag 😉

En sån härlig presentation, russin!

När ni presenterar era hundar så här personligt, förstår man så bra varför ni valt just så.

Liksom din fantastiska berättelse också om Apache också, Cahira!

Som en film ser man era berättelser.

Tack!

Såg att jag skrivit fel, men det spelar egentligen ingen roll. Min första heeler Mini är alltså efter en helsyster till min absolut favorithane - han är morbror till min tös alltså 😂

För min del var det "olycksfall i arbetet" Jag tog över en släktgård o för att klara mjölkkor i lösdrift + en massa fårskallar var det praktiskt med BCs. Trodde innan dess att jag var en kattmänniska.

Åren o hundarna tickade på, de/den ena efter de/den andra.

När det var dags för föryngring hade jag inte längre djur som behövde vallas o hade flyttat nära 08 land, tänkte byta ras. Läste på, gick på utställningar (🤮) för att träffa hundar/individer/raser/ägare/uppfödare. Pyrshepp var påtänkt långt innan de fanns att läsa speciellt mycket om på nätet, vågade inte importera en själv, trots bra språkkunskaper, men utan hundkontakter i Frankrike. PON var ett alternativ, de går ju att ha kortklippta.

Jag slapp välja, blev erbjuden en ung BC tik som var rädd för får, men verkade perfekt på alla sätt, en framåt bitchig liten sak som skulle passa till bruks. Det sket sig, jag fick omplacera henne.

Åren gick, jag var inne på Rottis, Aussie, Malle o Tollare, tom Schäfer. Via kontakter IRL, BHK o diverse hundfora blev jag erbjuden möjligheten att kunna köpa valpar efter bra linjer, inget klickade.

Out of the blue dök Leon ner i mitt knä! Allt jag kunnat önska mig o mer därtill!

Kom på att jag kan svara själv.

Jag har alltid varit dragen till vallhundar. Det är någonting med dom som verkligen fångar mig. När jag var liten så fanns bara spetsar runtom mig så jag trodde alla hundar var spetsar och såg ut som vargar. Sedan mötte jag en golden, en vorsteh och några beaglar och lärde mig att det fanns annat än spetsar. 

Nyfikenheten växte och man började leta böcker och filmer med hundar och fastnade för bland annat Lassie och grisen Babe. Både BC och collie har jag varit kär i sedan första stund tror jag. Jag har gått igenom så gott som alla raser jag kommit över och jag trillar alltid tillbaka på vallhundstypen om och om igen. 

Jag lär nog alltid ha minst en vallhundstyp i mitt hem så länge jag kan ha hund. :) 

Digger bodde redan här då jag flyttade hit och vi tänkte börja ha en arbetande vallhund här så vi tittade på working aussies ett tag just för att vi har kossor och aussien är inte helt ovanlig här. Kollade omplaceringar för att se om vi kunde göra en god gärning på samma gång, ge en hund en andra chans. Alla aussies jag såg var antingen lethal white och blind/döv eller funkade inte bra med andra hundar eller katter, eller var lite för gammal. Såg då Apache och en corgi/australian cattledog mix, båda ett år, båda likadana kroppar men annorlunda färg. Under många år har jag gjort listor över vad jag vill ha i en drömtävlingshund och båda två passade in på det jag ville ha. Men då jag är dragen mot colliesläktet så fick det bli bcmixen och det ångrar jag inte. 

Kommer jag adoptera fler hemlösa i framtiden? Troligen. Kommer jag skaffa en ny hund med lika stort bagage, troligen inte. 

Det visade sig att vallning av korna inte fungerade bra då de reagerar starkt på coyotes året runt, men Apache stängde av vallningen så snart stressen och understimulansen släppte så det löste sig av sig själv. Han kan nu ett år senare vara lös bland korna utan konflikt mellan kor och hund.

Apropå coyotes så läste jag för några år sedan på en BC site att man i delar av Texas kuperar sina BCs. Detta pga att på de stora rancherna skjuter allt som har svans.

#20 Texasfolk är ju galna… Ursäkta men. Ju mer jag hör om vad som händer i Texas desto mer förundrad blir jag att folk kan ha sån syn på saker.

#21 Jag lägger ingen värdering i mitt inlägg.

Min första stora kärlek för rasen föddes i våran hall, jag låg på en madrass hos tiken. Han föddes 1990. Stamtavlan var en katastrof, få av avkomman klarade LP, dåtidens VP. Farfar var en stentuff kroppsvallare som lämnade ojämn avkomma en av få vallhundschampions, modern var en blandning efter Brunbjörn (stentuff kroppsvallare där många valpar fick avlivas eftersom don inte var hanterbara) o en importerad Australisk utställnings BC.

Han blev min skugga, han gick som 7 månaders vappe emellan mig o en rasande tjur efter att ha fått in alla kor/kvigor där de borde vara. Hur kan man inte älska en sådan hund?

Jag är uppväxt med Groenendael, familjen hade 2 och den ena var "min".
Fick en Pudel när jag var 14, men pga av olika skador fick jag aldrig tävlat på allvar med honom i agilityn. Tävlade lite med min mors Schapendoes men ville ändå ha en egen agility hund. Började titta på olika raser, funderade på många, bland annat Groenendael igen, aussie, mf. Men ville ha en mer nätt hund och hittade Pyrren.
Efter en del letande lade jag dock det hela på is då min pudel trotts allt var 8 år och inte super förtjust i andra hundar, jag ville han skulle få ha det lugnt.
4 år senare gick min pudel bort och jag började lite lätt leta igen.
Hela tiden dök Pyrren(Berger des pyréneé à face rase) upp, den hade det jag ville ha i en hund.
Hittade min uppfödare som skulle para en tik här nere, träffade tiken och föll pladask för henne, helt underbar! Precis så jag ville ha en hund, ville nästan ha henne!
Dagen valparna efter den tiken kom bestämde jag mig, jag ville ha en valp från den kullen och så blev det.

Jag har haft min Paxton i över ett år nu och han är allt jag ville ha och mer där till!

Någon gång i framtiden blir det en Groenendael igen, men jag tror bestämt det blir en lite pyrre till igen innan det ;)